Jord- och skogsbruk
Jordbruk
Hennan eller Välje har inte varit någon utpräglad jordbruksbygd utan byborna har i huvudsak levt av skogsarbete.
Några få större bondgårdar fanns i Välje och Sörväl
je.Mindre jordbruken med ett fåtal kor fanns på flera platser i byn och en ko till husbehov var ganska vanligt.
En del fäbodvallar som tillhörde Välje-bönderna fanns i trakten liksom utägor för höskörd.
På den här flygbilden över Norrvälje från 1947 finns en del gårdar markerade. Foto: Jan Danielsson
Ett par s k Per Albin-torp byggdes i Sörvälje. Det var småbruk som statsminister Per Albin Hansson tog initiativet till under 1930-talets svåra arbetslöshet. Skogsarbetaren skulle knytas till skogen, inte flytta till staden för bolagen behövde jobbare på plats. Statligt lån erbjöds som räckte till två hektar jord, torp på 45 kvm, uthus och jordkällare.
Mjölken började i mitten av 1940-talet levereras till mejeriet i Ljusdal, först med tåg och senare med mjölkbil.
Jordbruket idag: Idag finns inga gårdar som har kor.
Skogsbruk
Fram till mitten av 1800-talet avverkades den då privatägda skogen mest för att ge ved, byggnadsvirke och tjära. De skogar som låg lång borta från byarna lämnades ofta oavverkade. Det var först då efterfrågan på trävaror ökade från andra länder som skogen blev en värdefull industriråvara. Sågverk och massaindustrier byggdes vid kusterna och stora bolag köpte upp skogarna. Eftersom bönderna inte insåg utskogarnas värde sålde dom ofta till underpris.
Omkring 1860 började skogsavverkningarna i Västra Hälsingland och flera skogsbolag bildades. Bland dessa har avverkningsrätter innehafts av Edefors Trävaru AB, Gävleborgs Sågverks AB – senare Bergvik & Ala AB (numera Stora), Hudiksvalls Trävarubolag – senare Iggesunds Bruk (nu MoDo)
På grund av skogsavverkningarna ökade efterfrågan på arbetskraft. Då avverkningarna kom igång omkring 1860-70 räckte inte den lokala arbetskraften till, utan många skogsarbetare flyttade in bl a från Värmland.
I början bodde skogsarbetarna mycket primitivt, för
sta nätterna kunde man vara tvungen att tillbringa i enkla vindskydd med stockeldar som enda värmekälla. När vinterns avverkningar kom igång var ofta huggare och körare tvungna att börja bygga koja och stall, som användes så länge avverkningarna pågick.
På bilden ses den koja som finns i Norrvälje ditförd från Ingatjärnarna för att tjäna som ett litet museum. Museikojan i Norbergsbacken. Foto Åsa Bäcklin
Var och en skötte sin egen matlagning. 
Man provianterade i bolagsaffären så att det räckte hela vintern. Första dagarna kanske man hade lite sötmjölk och färskt bröd, men sen blev det mest kaffe, hårt bröd, kolbullar och amerikanskt fläsk.
Skogskojorna förbättrades allteftersom och i mitten av 1940-talet började man med flyttbara baracker. Sedan 1950-60-talet bor man hemma och skjutsas till skogen av bolagets personalbussar och det finns flyttbara raststugor i skogen.
Olle Wachenfeldt, Erik Djerf och Olle Norman samlade vid kaffepannan. Foto Swen Wallin
Omkring 1960 fick körarna skötare till hästarna och kunde åka hem på kvällen. Körning med häst i Väljeskogarna upphörde omkring 1967. Huggaren arbetade från början enbart med yxa men snart kom sågen. Det var inte förrän motorsågen kom i slutet av 1940-talet som arbetet blev litet lättare. Bergmans timmersax kom i bruk i slutet av 1800-talet och bidrog till att underlätta lastningsarbetet. Körredskapen förbättrades under årens lopp och ersattes med skogsmaskiner som kunde utföra allt fler moment.
(Se “Hennan förr och nu” för skildringar av hur skogsarbetarna bodde och arbetade).
Flottning
Till sjön Hennan kom virket från Ramsjö-skogarna och skogar runt sjön. I början av 1850-talet påbörjades flottningen från Hennan genom Väljeån till St
orsjön. Där transporterades det med hjälp av spelflotte, som i början flyttades med hjälp av vind– och handkraft, till sjöns utflöde.
I början hade man vid Storsjön grävt en kanal genom Vattuvallanäset, men då det var för liten nivåskillnad mellan vattenytorna grävdes ganska snart Nykanalen vid Gråströmmen (klar 1916) med högre fallhöjd till Lostersjön för timrets vidare färd i Leån-Letsjön-Sillerboån-Växnan-Grovan till Ljusnan. Från omkring 1910 bogserades timret över sjöarna med motorbåt som ofta fick namn efter den sjö de gick i – här ovan ser vi Swen Wallins bild av närmast Hennan I som är klar att börja sitt arbete redan innan isen lämnat Strivik. Den första motordrivna bogseraren på Hennan kom omkring 1910 och hette Vasa. Storsjöns första bogserare kom omkring 1920 och hette ”Storsjön”. Båtarna ägdes av Ljusnans flottningsförening och fick namn efter det vatten de arbetade i och ett ordningsnummer. Dessutom försågs de i fören med ett ”inventarienummer”. Troligen bytte de namn då de flyttades mellan sjöarna och döptes om då de bytte ägare.
Flottningen var beroende av vårflod, väder och vind. 1933 bildades en stor timmerbröt i Väljeån. Flottningen upphörde i våra trakter 1962 och sen dess körs allt virke till industrin med lastbil. Åren kring 1970 kördes helstam till en virkesterminal intill järnvägsövergången i Sör-Välje där virket barkades.
Beskrivning av flottningsbåtar i Hennan och Storsjön finns på den här adressen http://www.lidwallsbatar.se/ fast man får bläddra litet.
Kolning
Man hade börjat kola i liten skala när skogsavverkningarna satte igång men då järnvägen byggts under 1880-talet ökade kolningen för att kulminera under 1930-talet. 
Kolningsarbetet började med att köra fram kolved, oftast gallrad ungskog. Milan restes men antändes inte förrän efter 1 september. Man försökte kola färdigt till jul innan snö och kyla kom.
En kolare svarade för upp mot tiotalet milor. Han hade några man till sin hjälp och de kunde bo i till hälften nedgrävda kojor. Dessutom fanns vid varje mila en mindre vaktkoja.
Konrad Pettersson hugger kolved. Foto Swen Wallin
Det färdiga kolet kördes med hästar från skogen till kolbryggan. Man hade ibland långa vägar att köra. För att göra det lättare för hästarna packade man till snön på vägarna och spolade även över med vatten för att få en glatt yta. Det betydde att sparkföret blev fantastiskt och vi barn åkte ofta i Norbergs-backen ända ner till Hobacken.
I ”Dellenportalen” (dellenportalen.se/kolning) finns en ingående beskrivning av kolning.
Kolningen i våra trakter pågick till slutet av 1940-talet. Bergmans verkstad brukade ha en mila igång till slutet av 1950.
Kolen lastades på järnvägsvagnar från en kolbryg
ga byggd bredvid ett järnvägsspår Man körde upp med häst och kolstig och tippade kolen ner i järnvägsvagnen. Kolbryggan i Hennan låg längs vägen mot Strivik (bilden).
(Se “Hennan förr och nu” för skildringar av hur kolarna bodde och arbetade).
| Skogsarbete idag (2017): I Väljebygden är det ”Stora” som äger större delen av skogen och under årens lopp har försett många bybor med arbete. I Hennan-Ramsjö är nu ett tiotal personer anställda hos Stora. Egentligen heter företaget idag Bergvik Skog Väst AB och ägs till närmare hälften av Stora Enso. Arealen inom Hennan – Ramsjö är 65 000 ha och består av 60% tall, 34 % gran och resten lövträd.
Förutom virket i de egna skogarna, köper Stora virkesposter av privata skogsägare och centralt även av andra skogsbolag. Det är främst sågtimmer och massaved som produceras. En del grövre grenar och toppar flisas direkt i skogen och transporteras till värmekraftverk i Ljusdal och Mälardalen. Avverkningen sker som Skördare i arbete. Ibland krävs att någon med motorsåg hjälper till. Bilden är tagen i ett annat sammanhang på Kulla gård i Kosta. Timret sågas i Ljusne förutom en del grantimmer som sågas i Färila. Det mesta av massaveden, både barr och löv, går till Skutskär och Iggesund. En del massaved av gran levereras på järnväg till Kvarnsveden. Skogen gallras och planteras oftast av underentreprenörer (utländsk arbetskraft med egna svenska bolag). Gödsling görs i begränsad omfattning men inte för tillfället eftersom stormfällningarna stört kontinuiteten. Kalkning och slybekämpning med kemikalier förekommer inte längre. Genom planteringen försöker man också öka lövandelen. Basvägar dras där marken har bäst bärighet, När vägen huggs upp lägger man alla grenar och toppar från de avverkade träden direkt i vägen. På detta sätt får man en väl preparerad basväg som håller för fullastad en skotare. Man visar hänsyn till naturen genom att i förväg inventera naturvärdena. Skogsvårdslagens krav är miniminivå och man gör frivilliga avsättningar av markområden för naturskyddsområden, ofta i samarbete med Naturvårdsverket och Sveaskog, ibland genom byte av mark. Ambitionen med naturvårdsarbetet är att möjliggöra fortlevnad för sällsynta växt- och djurarter i samband med alla skogsbruksåtgärder. Ett sätt är att vid avverkningen lämna kvar gamla träd, göra högstubbar och låta lövträden stå. För att minimerade negativa effekterna på den biologiska mångfalden är det viktigt att planera avverkning och gallring väl i förväg. Generellt kan man säga att markpåverkan idag, jämfört med för femtio år sedan, har minskats tack vare maskiner som klarar av en högre och tyngre produktion fast med minskat marktryck. Skogen har flera gånger drabbats av bränder, sist var det ett 40 ha stort område som brann i Ramsjö sedan det tänts av tåget. Det dröjde också många år innan spåren efter den stora skogsbranden på 1940-talet vid Märlan försvann. Det gamla garaget i Välje används idag mest som förråd för bl a de plantor som ska sättas ut senare. Den gamla terminalen i Strivik är numera såld. Bergmans verkstad övertogs på 1970-talet för att användas av Stora men övergick på 1990-talet till Wallbergs. Mycket av underhållet av skogsmaskinerna sköts i slutavverkningslagen och mer komplicerat underhåll och reparationer görs i tillverkarnas verkstäder i Ljusdal och Delsbo. |
