Personliga berättelser

Här kommer jag att sätta in berättelser och minnen som kommit på info@hennanfakta.se eller på annat sätt. Ingen publicering görs utan att jag fått tillstånd av författaren. Jag kan komma att redigera och sovra i materialet. 

Lennart Bäck, Örebro berättar:

 Ville, Karin och Anders Bäck

Min pappa hette Per Wilhelm Bäck och kallades Ville eller PW. Han Var född 1896 i Trotvall där mina farföräldrar, Anders och Karin Bäck hade ett torp. Anders var skogsarbetare men steg i graderna och var så småningom förman i företaget Ljusne-Ala. Min pappa berättade att han var med när de timrade stugan i Hennan, troligen 1908. Anders Bäck åkte spark i backen mot Hennan (Lövabacken), körde omkull och av nackskadorna dog han någon dag senare. Detta var 1938 och före begravningen skulle alla vandra förbi den öppna kistan, även jag, och jag måste klappa den döde på kinden.

Ville och Mia Bäck

Handlaren P W Bäck

Under första världskriget framställdes mycket träkol. Ville körde häst och en s k kolryss. En vinterdag fastnade kolryssen och Villes vänsterben fick en allvarlig skada. Han låg på sjukhus i Hudiksvall men ett svårt sår på benet läkte aldrig under hans liv. Detta och att han var för kort till växten frikallade honom från militärtjänst. Han började arbeta på Konsum i Hennan och vann plötsligt 5000 kr på penninglotteriet. Då vaknade de militära myndigheterna men han slutade på Konsum och flydde till Härjedalen. Efter några månader kom han tillbaka och gjorde en kort militärtjänst. Med de 5000 kronorna kunde han bygga ochh öppna en egen affär. Den gick knackigt och 1933 sålde han den och köpte en affär i Kvarnsveden vilket var en katastrof. Under min barndom hittade jag mängder av fordringar på hennanbor som köpt varor på kredit och inte betalat.

Telefonisten Mia Bäck

Min mamma hette Anna Maria, kallades Mia och var född 1894 i Storhaga i Ljusdal. Hennes far Anders Olsson kom från Värmland och fällde timmer framför järnvägsbygget mot norr men fastnade i Ljusdal. I familjen fanns 12 barn och Mia skickades efter folkskolan till Järvsö som ”lillpiga” och samtidigt skulle hon läsa för sin konfirmation (1908). Hon fortsatte som ”lillpiga” i Hennan hos en kvinna som skaffat en stickmaskin vilket var en nyhet. Där fanns också telefonväxeln och Mia lärde sej både att sticka och sköta växeln. Vad kvinnan hette vet jag inte men när hon flyttade tog Mia över att sköta telefonväxeln. Den fanns i den gamla röda skolans småskollärarinnebostad om ett rum och kök (bilden här bredvid visar Ville och Mia med barnen Olle, Gösta och Gustav framför telefonväxeln julen 1920 ). 1914 var hon 20 år och fick sonen Olle på sommaren. Fadern var en charmig yngling, Gösta Strandberg, som drack för mycket. Mia tog hand om sin son och påverkade kyrkoherden att ändra i födelseboken så att yrket telefonist skrevs in. Egendomligt nog fick hon ytterligare en son, Gösta, 1917 med samma fader som var hemma på permission under julen. Mias mor dog hastigt i september 1918 och hon fick då också ta hand om sina syskon Signe, född 1904, och Ester, född 1909. De var många i enrummaren. Gösta Strandberg avled i spanska sjukan i januari 1919. Han var son till Anna Teresia von Wachenfelt i Letsbo som hade många barn.

Mia och Ville kände naturligtvis varandra sedan flera år och 1919 blev de ett par. I november gifte de sig och sonen Gustaf föddes i april 1920. Ville adopterade de båda äldre pojkarna och de visste inte förrän som vuxna att Ville inte var deras far. Mia fortsatte som telefonist. Efter något år flyttade familjen från skolan till övervåningen i ”Abrahamsssons” där jag tror någon hade kafé.

Hågkomster

Jag hade god kontakt med min farmor när vi kom till Hennan på somrarna. Jag minns hur jag från hennes radio hörde nyheten att Hitler drabbats av ett attentat vilket vi kunde prata om. Hon visste beträffande spanska sjukan att hon som hade ”Ryska snuvan” 1889 klarade sig ifrån ”Spanskan”. Hon pratade inte gärna om Trotvall men antydde att en liten pojke hade blivit innebränd. Enligt kyrkans dödbok blev Johan Arvid, född 1912, innebränd i juni 1915. Det framgår inte om det skett i Trotvall. Föräldrarna var Nils Johan Nordström och Sara Halvarsson i Trotvall. Både  min farmor och Mia berättade om en tjur från Ol-Ols som kommit lös och stångat någon till döds. De förfasade sig över att skolbarnen måste gå ut och plocka mängder av mosippor till prinsessan Margaretas begravning.

Ofta var dagens stora händelse att gå till järnvägsstationen och titta på tåget. Under första världskriget var den enda praktiska möjligheten att flytta militära förband att använda järnvägen. Rödakorstågen med utbyte av skadade ryssar och tyskar körde förbi men tågen med de svenska förbanden stannade i Hennan för utspisning och kissepaus. Mia berättade att flickorna gärna samlades vid tåget för att prata med soldaterna. Vid något tillfälle kom en soldat i vägen för ett godståg och kördes ihjäl.

Min kusin Iris Nordström berättade att hon var med när konsumaffären renoverades. Bakom disken hittade  man en kontobok som bör ha varit den Ville anklagades för att ha försnillat, vilket bidrog till att han slutade på konsum. Hon berättade också om ”Kulgubben” som gick runt i byn (dement?). Han hette Anders Olsson och var Mias far. Han flyttade in 1926 och bodde så småningom hos dottern Ester Lindqvist (hus under kraftledningen). Erik Djerf var Iris far. Under kriget på 1940-talet körde han bilen på en bränsleblandning med fruktansvärd lukt som sipprade in i hela huset.

Det är nå´t i luften som surrar

Jan Danielsson skriver:

Under andra världskriget surrade det ganska ofta i luften över Hennan av krigsflygplan. Många gånger hade piloterna järnvägen att följa om de skulle till Östersund. Första gången jag såg det då moderna jaktplanet J 22 var när jag stod vid järnvägsstationen.

En vinter var det tydligen en övning för det kom ett drygt 10-tal skolflygplan och landade  på isen i Strivik. Det väl förberett eftersom det var bensin och olja dittransporterat i förväg. Planen var öppna tvåsitsiga biplan (två vingar över varandra). De flesta varav typen Focke-Wulf Stieglitz (Sk 12) och någon maskin var Raab Katzenstein (Sk 10).

En kall vinterdag i början av 1940-talet kom det ett par SAAB B 17 kretsande över den gamla skolan. Efter en stund landade båda på isen utanför Ol-Ols eftersom de tydligen hade problem av något slag. Vi ungar åkte snabbt ner på skidor för att se efter vad det kunde vara. Det ena planet lyfte efter en stund medan det andra blev kvar över natten och tydligen väntade på reservdelar. Den stränga kylan gjorde att motorn täcktes över med en presenning och på marken under ställdes ett fat där man ordnade med glödande kol för att hålla motorn varmare än utetemperaturen. Efter någon dag kunde även detta plan fortsätta sin färd.

En sommardag något år senare cyklade jag utanför den gamla skolan då det dånade till ovanför mej. Ett flygplan (S 14 Fieseler Storch ”Storken”) hade tydligen fått problem och sökte efter plats att nödlanda på.

Det fortsatte lågt och långsamt, det kunde flyga i 35 km/tim, söderut. Dagen efter fick jag höra att det landat i Sörvälje. Där stod det någon dag vaktat av hemvärnet eftersom det var beväpnat med en kulspruta. Hur det kom därifrån vet jag inte, men konstruktionen var sådan att man lätt kunde plocka av vingarna och transportera planet på järnväg.

Jag har alltid varit road av flyg och tänkte en gång bli fältflygare. Därför lyckades jag 1947 övertala mina föräldrar att få köpa en biljett till Björkvallsflygs rundflyg från gamla Väljegården. Det var en strålande kväll och absolut spegelblankt på vattnet. Låter bra, men var ett elände för piloten att starta… Han var tvungen att skapa litet svallvågor för att planet skulle få upp farten. Men sedan blev det en jättefin flygtur där jag hade chansen att med en lådkamera ta en del bilder. Planet var en Waco YKS-7 tillverkad 1938 och i tjänst i finska flygvapnet 1939-41. Senare köptes det av Björkvallsflyg i Stockholm och användes för rundflygningar.

Planet blev inte så långlivat utan störtade i januari 1949 i Malung då två omkom. Varken förare eller plan var då godkända för rundflyg.

Ett par år senare hade jag lyckats få sköta affischering för Ahrenbergsflygs rundflyg i Strivik. Lönen var en fribiljett. Efter en vådlig färd med roddbåt till planet, en Junkers Ju 52 byggd 1932 helt i lättmetall, blev det en något guppig flygning över Hennan.

Planet var sammansatt i Limhamn och användes på linjerna från Stockholm till Helsingfors, Mariehamn, Åbo och Visby. Under kriget använde Flygvapnet planet för transporter under beteckningen TP 5. 1947 köptes flygplanet av Ahrenbergsflyg AB och användes för rund– och taxiflygningar fram till 1954.

Sommaren 1951 antogs jag till en praktikantkurs på Hälsinge flygflottilj (F15) i Söderhamn och fick en grundlig genomgång i vad det skulle innebära att vara fältflygare. Som en del i utbildningen ingick att lära sej segelflyga. Det gick till så att man kopplade ett plan med en lina till en bil, som sedan drog iväg i full fart. En instruktör stod bakpå bilen och visade   tecken hur man skulle hantera spak och pedaler. Det kändes som att sitta i en trädgårdsstol  i full fart genom ett gräsmoln. Jag lyckades dunsa i backen några gånger innan jag gav upp flygarplanerna. Det visade sej senare att jag saknar balanssinne och det bör man ha om man ska flyga.

Vårt skolflygplan, G 101 med civil beteckning SG 38 efter Schul-Gleiter 1938, var byggt helt i trä med målad duk spänd över spryglar på vingarna. Det är ett glidflygplan som egentligen inte kan stiga av sej självt utan bara går neråt. Större inbyggda glidflygplan användes under världskriget för landsättning av soldater och materiel.           

Bilden är tagen på en modell i skala 1:72